Vet inte om jag någonsin berättat hur jag och min sambo bor egentligen. 
Vi bor i ett hus men bara på över våningen som en lägenhet typ. Och på neder våningen bor min sambos farfar.

Något många har frågat mig om jag inte tyckte det var jobbigt? Jo, i början kändes det konstigt men jag vande mig ganska fort faktiskt. Var även en skön känsla att veta att han alltid fanns hemma bara.

 

Men för lite mer än en vecka sedan så vaknade jag och sambon att våra hundar skällde. Då hade tyvärr min sambos farfar ramlat och försökte ropa på våran hjälp. Han ska egentligen ha ett armband på sig så han kan larma  hemtjänsten men han hade tagit av sig det av någon annledning. Min sambos farfar har tyvärr också svårt att se och höra. Men klarar sig ändå relativt bra själv. 
Men när han hade ramlat så hade han väldigt ont i foten eller knät har inte fått veta helt säkert vilket det var. Dom körde in han till sjukhuset i Lidköping för att kolla det. Inget var brutet men rejäl stukning hade han fått. Och gamla människor läker ju mycket långsamare än yngre. Så han har haft svårt att gå.

 

Är nu över en vecka sedan. Och för tillfället bor han inte hemma utan inne i Nossebro på något sånt där tillfällit boende. Men ojj vad tomt det är i huset när han inte är här. Saknar faktiskt den gamle gubben lite. 

Ska fråga min sambo sedan hur han mår, var ett par dar sedan jag hörde något.

 

Den dagen han tyvärr inte finns med oss kommer det ta väldigt lång tid att vänja sig vid att han inte finns där. Att en sådan simpel sak kan märkas så väl. 
Hoppas verkligen han blir bra snart och får komma hem till oss :)